Att tappa bort sig själv

Så lätt det är. Så lätt det är att förlora sig själv. Förlora sig in i en roll. I andras förväntningar om vem jag är och vad jag är.

Det får mig att tänka på Nils Ferlin.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

För mig är tid för reflektion min livlina till mig själv, till mitt jag. Nu ska jag fylla på kaffekoppen och fortsätta ge mig tid. Tid att reflektera kring ordet på min papperslapp.

Vi ses i lulevimlet! /Lenita

Att bara vara

Jag har alltid intuitivt ogillat begreppet att ”bara vara” utan att egentligen förstå varför. Alldeles nyss kom jag på varför och så här gick tankegångarna, ungefär.

Jag är inget, vad är då inget?
Finns det ett inget?

Om jag är något, är jag då också någon?
Vad blir skillnaden?

Något är
Någon gör

Är jag både något och någon?
Tillåter jag mig att vara både något och någon?

Att ”bara vara, vad då?
Aha!

Så, nu förstår jag. Att ”bara vara något och inte någon” måste vara det man egentligen menar, eller vad tror du?

Vi ses i lulevimlet/Lenita

(Psst… Hamnkranen kommer att bli mörkblå)

Att bara vara

Jag har alltid intuitivt ogillat begreppet att ”bara vara” utan att egentligen förstå varför. Alldeles nyss kom jag på varför och så här gick tankegångarna, ungefär.

Jag är inget, vad är då inget?
Finns det ett inget?

Om jag är något, är jag då också någon?
Vad blir skillnaden?

Något är
Någon gör

Är jag både något och någon?
Tillåter jag mig att vara både något och någon?

Att ”bara vara”, vad då?

AHA!!!

Så, nu förstår jag. Att ”bara vara något och inte någon” måste vara det man egentligen menar, eller vad tror du?

Vi ses i lulevimlet/Lenita

(Psst… Hamnkranen kommer att bli mörkblå)

Hur kul får man ha, egentligen?

Den första fråga vi ställer till varandra när vi möts är ofta: Hur är det med dig? Hur är läget? Hur går det för dig? I princip alltid säger jag – helt sanningsenligt – att jag har fantastiskt kul varje dag. Lite nu och då lägger jag till att det känns som om jag är en mycket skicklig vindsurfare som just nu har hittat en mycket bra bräda och världens bästa våg att surfa på. Det händer att jag beskriver livet som en enda jättestor lekpark och att jag leker för fullt. Ofta säger jag att jag skrattar massor varje dag.

Ibland upplever jag att mina svar är provocerande och utmanande. Varför det, kan jag undra. Om jag skulle ge mig i kast med några amatörpsykologiska förklaringar skulle de vara:

-          För att jag är en person med mycket ansvar och då ska man inte ta så lätt på tillvaron utan i stället ha en klädsam bekymmersrynka i pannan och visa med vilket allvar jag ser på framtida investeringsbehov, kompetensförsörjningsbehov och gatuunderhållsbehov. (Vilket jag givetvis gör.)

-          För att man inte ska ”skryta” om hur mycket glädje man har i livet. På samma sätt som man inte ska skryta om hur mycket pengar man har, hur vältränad man är, hur mycket tid man har till förfogande eller hur många goda relationer man har.

-          För att min glädje kanske ibland blir en påminnelse om bristen av glädje i sitt eget liv.

Oftast upplever jag dock att min glädje sprider glädje. Att min ”livsberusning” smittar av sig och på ett positivt sätt påminner andra om att fylla sitt liv med lek och skratt.

Vi ses i lulevimlet! /Lenita

Ska vi måla en tavla om ett jämställt Luleå?

I går firade vi Internationella kvinnodagen. Massor med olika evenemang har arrangerats i stan och vid alla möten jag hade igår kom jämställdhet på tal. Fantastiskt! Det har fått mig att fundera. Hur kan jag som ambitiös karriärlysten* kvinna på 43 år och beslutsfattare driva jämställdhetsfrågor? Jag tycker att jag gör det, men ändå inte tillräckligt.

Låt mig förklara…

- Jag förmedlar vad jag ser. Exempelvis andra människors beteenden. Det kan vara sådan jag ser i vardagen, på arbetet, i politiken, i teverutan eller i dagstidningen. Jag förmedlar det till vänner när vi träffas eller via Facebook.

- Jag reagerar alltid och agerar oftast när härskartekniker används mot andra eller mot mig.

- Jag ger akt på när jag själv använder mig av dem och ber om ursäkt när jag upptäcker det.

- Jag försöker ge akt på mig själv när jag värderar. Det kan vara allt från att jag värderar andra människors beteenden, prestationer eller beslut. Jag frågar mig ofta varför jag värderar som jag gör?

Men…

- Jag undrar om jag använder makt på det sätt jag skulle kunna göra.

- Jag visar inte alltid hur förbannad och nästan kränkt jag kan känna mig av de orättvisor jag ser.

- Jag låter min rädsla över att uppfattas som gnällig, bitchig och offerrollstagande hindra mig från att fullt ut uttrycka min vrede och frustration.

- Jag formulerar inte visionära mål inom området.

Kanske är det dags för mig att ta steget att sätta ord på hur jag tycker att ett jämställt Luleå skulle kunna se ut. Kanske fler skulle vilja hjälpa till! Kanske vi tillsammans ska måla tavlan ”Det jämställda Luleå”? I guldramen kan det stå skrivet i stål: I Luleå har flickor och pojkar, kvinnor och män, gummor och gubbar samma makt att forma samhället och sitt eget liv!

När du ser mig i cafévimlet, var god stör! /Lenita

*Ordet karriärlysten kanske kan väcka en del tankar och känslor. För mig betyder karriär den arbetsbana jag tar eller tycker mig få. Karriärlysten blir då för mig helt enkelt att jag verkligen, verkligen gillar att arbeta.

Sätt dig under bordet!

Jag sitter uppkrupen i ett soffhörn med datorn i knät och en kopp kaffe vid min sida. Jag fantiserar att jag egentligen sitter under bordet. Låter det konstigt? Om du någon gång tycker att en uppgift känns tråkig, nästan på gränsen till omöjlig att motivera dig till, sätt dig då under ett  bord och utför den där. Det fungerar garanterat för alla som, precis som jag, drivs av lust och glädje. Ett råd som grundar sig i egen beprövad erfarenhet.

Nåja, nu var det inte det jag hade tänkt skriva om. För en liten stund sedan läste jag igenom några av mina tidigare blogginlägg och hittade denna http://enlulebo.wordpress.com/2010/08/15/jag-langtar/

Mina drömmar för Luleå, som jag formulerade för ett och ett halv år sedan, känns fortfarande högaktuella. På några områden jobbas det nu på för fullt, på andra områden behöver vi nog sätta oss ner och formulera konkreta åtgärder om något ska hända. Idag har jag möjligheter att påverka. Idag har jag ett ansvar att påverka. Jag lovar att göra allt det jag kan!

Vi hörs/Lenita

Ps. Har ni sett grodan i Stadsparken? Jag funderar på att ta en åktur…

Juldag

Dagen inleds med den bästa frukosten på året. En, inte allt för dålig, konskekvens av gårdagens överflöd. Inom mig finns en djupt inbäddad känsla av lycka som till stor del kommer av minnet från gårdagens julklappsutdelning. Den startade med att alla berättade för varandra vilken egen handling de är mest stolta över från det gågna året. Det blev en underbar stund fylld av delad glädje och tacksamhet. Efter lite reflekterande kom jag, något förvånad, fram till att det jag själv är mest stolt över från 2011 är att jag valt att i högre utsträckning än tidigare ta ställning och stå för mina åsikter.

I dag kan jag känna julens kvalitéer. En tid då vi arbetar så lite som möjligt. En tid då många samlar nära och kära, visar kärlek och tacksamhet. Det är en floskel, en uttjatad fras, men också mycket sant…  Att ”Störst av allt är kärleken”. Julen har också en baksida. Den kan för många, allt för många, betyda något helt annat. Där barn till missbrukande föräldrar far illa, där fattigdom driver desperata familjer till skuldsättning. En jul där våldet är som mest närvarande och som i vilket ögonblick som helst kan explodera. Min tanke går till dem idag.