Nationaldagstal på Hägnan

I går hade jag förmånen att få hålla mitt allra första nationaldagstal. Det kändes mycket fint att få göra det på Hägnan, i Luleå, i strålande sol. Här är mitt talmanus som jag höll mig till, någorlunda. Jag skriver inte talmanus på samma sätt som om jag skulle skriva en  artikel eller krönika, men det kanske funkar att läsas också. Håll tillgodo!

Hej, kära nationaldagsfirare!

Jag blev otroligt glad och hedrad över att få tala här idag. Just idag! Tack!

Vilken möjlighet, tänkte jag. Vilken möjlighet att få förmedla mina tankar och reflektioner om nationen Sverige och om nationen som begrepp. Vad betyder nationen för mig, vad tror jag att den betyder för oss? Vilka utmaningar har en nationen?

Jag vill tala om dynamiken i en nation som…

… å ena sidan är ett starkt samhälle med tydliga gränser, där vi vet vad vi förväntas bidra med, vi vet vilka normer och värderingar som styr oss, vi har våra lagar och regelverk. Vi har ett tydligt system med tydliga gränser.

… å andra sidan ett samhälle som också är ett öppet fritt samhälle där var och ens nationella identitet är var och ens ensak. Där man får vara precis den man är. Är jag svensk? Känner jag mig svensk? Upplevs jag som svensk? Ett samhälle med en kultur där det inte finns tydliga gränser för vad som är svenskt och inte svenskt.

En nation som klarar av att vara både ock, som kan hantera dynamiken som uppstår och ändå utvecklas. Det är ett tryggt och framgångsrikt land. Det är jag övertygad om.

Jag var sex år när min familj flyttade till Karesuando, 7 mil från Treriksröset, fågelvägen.Där var diskussionen och tankarna om nationen Sverige, om nationell identitet och kulturell identitet ständigt närvarande. I gränslandet mellan Sverige, Norge och Finland var de geografiska och kulturella gränserna både tydliga och otydliga. Och de kulturella gränserna följde verkligen inte de nationella. Det fanns samer, både renskötande och icke renskötande samer. Det fanns Lantalaiset, finnar och en och annan norrman. Det fanns Læstadianer, vanliga kristna och de som inte hade någon gudstro alls. Under somrarna fylldes byn av norrmän, fransmän, tyskar och andra européer.

Jag minns att jag frågade många av mina kompisar ”är du svensk?”. Och ofta fick jag svaret, nej, jag är same, nej jag är lantalaiset, nej jag är finne, nej jag är norrman. Det tyckte jag var otroligt konstigt och spännande. Det är först efteråt, i vuxen ålder, jag kunnat förstå och analysera, vad jag egentligen upplevt.

För även om det bildades grupperingar och ibland konflikter mellan dem så kändes det ändå naturligt och så här i efterhand undrar jag om jag kanske fanns i en naturlig process av, inte vet jag, ”kulturell evolution”.

Att växa upp i detta nästan gränslösa land fick mig att känna mig som en kosmopolit, en världsmedborgare. En fin känsla. Det gick nästan så långt att jag inte tyckte att nationella gränser var särskilt viktiga.

Men genom åren har jag ändrat mig. Sett hur viktig nationen är. Blivit mer och mer positivt inställd till nationen, nästan känt mig nationalistisk.

Vad är det jag är stolt över?

Jag är stolt över att vi är en nation som bygger vårt samhälle på demokratisk grund. På en grund som vilar på de mänskliga rättigheterna.

Jag är stolt över att vi överlag har pålitliga strukturer som håller ihop vårt land.

Sverige är ett stort kollektiv där vi, trots våra olikheter, backar upp varandra och är starka för varandra. Vi hjälps åt. Det kan handla om försäkringar som gör att man klarar sig fast olyckan är framme eller jobbet försvann, om rätten till skola för alla barn, om att alla har möjlighet att bli behandlad av en läkare när man är sjuk. Och allt det här fungerar för att vi tillsammans genom åren har sagt att det här, det är viktigt för oss som bor i Sverige. Att ha ett system.

Samtidigt…

Samtidigt ser vi idag tecken på att vi tappar tilliten till systemet. Får mina barn en god utbildning? Kommer jag att få någon pension? Kommer någon att duscha mig när jag blir gammal? Våra gemensamma överenskommelser är inte längre självklara och de ifrågasätts. Och om vi inte hittar sätt att lyssna till varandra och forma nya eller förnya de befintliga överenskommelserna så tappar vi kanske tilliten helt.

Den här bristande tilliten gör oss rädda. Rädslan leder till misstänksamhet som i värsta fall slutar med att vi utser syndabockar av olika slag. Det kan vara en annan grupp, eller personer med en annan religionstillhörighet, sexuell läggning eller etnicitet. En farlig väg. Rädslor som sprider sig i ett samhälle blir lätt en grogrund för krafter som vill skapa ett annat samhälle, en annan samhällsordning än demokrati. Ett annat system som inte står för öppenhet och solidaritet. En del av dessa krafter använder till och med terror och våld för att nå sina mål.

Jag tänker att det är okej att vara rädd. Det är meningen att vi människor ska kunna bli rädda. Rädslans funktion är att varna och skydda oss från sådant som kan göra oss illa. Rädslan fyller alltså en viktig roll i våra liv. För att förstå en människa måste man därför förstå vad hon fruktar. Vi ska alltså inte skämmas över att vara rädda. Vi ska använda känslorna konstruktivt. Förstår vi varandra och vad vi är rädda för kan vi oftast hjälpa varandra.

Så, visst ska och kan vi vara stolta över vårt land, så stolt så att vi nästan spricker.

Över vår demokrati. Över att vi tillsammans tror på möjligheten och kraften att välja hur vi vill ha det. Men, låt oss inte ta det för givet, låt oss lyssna och prata, låt oss fortsätta skapa den nation vi vill tillhöra och stolt stå upp för. Låt oss möta varandra med öppenhet och respekt, men inom ramen och med respekt för de strukturer vi gemensamt byggt och bygger upp.

Jag vill avsluta med Sarah Dawn Finers sista vers i Kärleksvisan. Jag har bara bytt ut ordet jag och mig till Sverige.

”Ja, Sverige ska älska dig så som du är
och Sverige vill ge dig allting Sverige har.
Så låt Sverige få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för Sverige.
Var inte rädd, Sverige står bredvid dig
för du betyder allt för Sverige.”

Tack!

Sänkning av studiebidraget?

I år är det 10 år sedan jag tog min examen vid Luleå tekniska universitet. Det är nog en av de bedrifter jag är mest stolt över.  Stolt eftersom det krävdes en hel del av mig. Stolt eftersom jag tog mig i mål. Vägen till examen blev för mig en lång och brokig väg med avbrutna gymnasiestudier, avbrutna komvuxstudier, avbrutna universitetsstudier. Jag vet inte om jag hade lyckats utan att jag känt ett starkt stöd från familjen och från samhället. Jag har idag en fet studieskuld att betala av. Samtidigt känner jag en stor tacksamhet, vilket gör att jag gärna ser att en del av den skatt jag betalar in går till att stötta studieintresserade att lyfta sig kunskapsmässigt.

Om det är min egen kunskapsresa, min mammas kunskapsresa eller ren och skär samhällslogik som format mina värderingar kring samhällets roll på detta område vet jag inte. Men för mig är det en självklarhet att Riksdagen ska säga att:

– Du kan om du vill – Vi stöttar dig om du är beredd att hugga i – Vi behöver dig!

Att sänka studiebidraget tycker jag är en åtgärd går i helt motsatt riktning. En riktning som säger:

– Om du inte tror på dig själv ska du inte studera – Vi investerar inte i dig, det får du göra själv – Vi behöver inte dig!

Vi ses/Lenita

Framgång

Det blev en ketchupeffekt. Glad i hågen kastade jag mig över mitt mål om beteendeförändring. De första stegen tog jag med stor beslutsamhet. Sedan gick det trögt, mycket trögt. Det kändes ett tag nästan omöjligt. Men så plötsligt kändes det istället enkelt. I dag åker jag buss eller går oftare än jag kör bil. Framgång! Nu gäller det bara att hålla i det nya beteendet.
Det har varit en lärorik period på många sätt. Den kanske största insikten är hur djupt rotad vår bindning till bilen är. Kanske det är så att bilen har gett frihet och status till människan i generationer och att det därför inte är någon mening med att försöka begränsa den friheten. I stället är nog vägen framåt mot ett hållbart resande att det ska upplevas ännu friare och ge högre status att åka kollektivt, att cykla och att gå.
Vi ses i trafiken/Lenita