Sänkning av studiebidraget?

I år är det 10 år sedan jag tog min examen vid Luleå tekniska universitet. Det är nog en av de bedrifter jag är mest stolt över.  Stolt eftersom det krävdes en hel del av mig. Stolt eftersom jag tog mig i mål. Vägen till examen blev för mig en lång och brokig väg med avbrutna gymnasiestudier, avbrutna komvuxstudier, avbrutna universitetsstudier. Jag vet inte om jag hade lyckats utan att jag känt ett starkt stöd från familjen och från samhället. Jag har idag en fet studieskuld att betala av. Samtidigt känner jag en stor tacksamhet, vilket gör att jag gärna ser att en del av den skatt jag betalar in går till att stötta studieintresserade att lyfta sig kunskapsmässigt.

Om det är min egen kunskapsresa, min mammas kunskapsresa eller ren och skär samhällslogik som format mina värderingar kring samhällets roll på detta område vet jag inte. Men för mig är det en självklarhet att Riksdagen ska säga att:

– Du kan om du vill – Vi stöttar dig om du är beredd att hugga i – Vi behöver dig!

Att sänka studiebidraget tycker jag är en åtgärd går i helt motsatt riktning. En riktning som säger:

– Om du inte tror på dig själv ska du inte studera – Vi investerar inte i dig, det får du göra själv – Vi behöver inte dig!

Vi ses/Lenita

Framgång

Det blev en ketchupeffekt. Glad i hågen kastade jag mig över mitt mål om beteendeförändring. De första stegen tog jag med stor beslutsamhet. Sedan gick det trögt, mycket trögt. Det kändes ett tag nästan omöjligt. Men så plötsligt kändes det istället enkelt. I dag åker jag buss eller går oftare än jag kör bil. Framgång! Nu gäller det bara att hålla i det nya beteendet.
Det har varit en lärorik period på många sätt. Den kanske största insikten är hur djupt rotad vår bindning till bilen är. Kanske det är så att bilen har gett frihet och status till människan i generationer och att det därför inte är någon mening med att försöka begränsa den friheten. I stället är nog vägen framåt mot ett hållbart resande att det ska upplevas ännu friare och ge högre status att åka kollektivt, att cykla och att gå.
Vi ses i trafiken/Lenita

På gång

Sitter på en utbildning som bland annat handlar om kommunikation. Just nu får jag höra om hur man som politiker bör använda sociala medier. Inte minst hur man bör använda en blog. Jag inser att mitt bloggande inte alls följer någon skolbok. Den sticker inte ut. Är förmodligen inte särskilt intressant.  Jag är inte alls särskilt strategisk i mitt bloggande och jag misstänker att jag nog aldrig kommer att bli det. Vill inte blir det. Hur som helst så är föreläsaren, Thomas Hartman, både en kompetent och rolig föreläsare. Jag lär mig massor.

Jag kan nu stolt berätta att jag igår kväll använde mitt nya busskort för första gången. Även i morse åkte jag buss. Nog är det underligt vilka hinder jag ställer upp för mig själv för att slippa åka buss.
– Det tar så lång tid.
– Jag kommer säkert att missa bussen.
– Det är så oflexibelt
– Jag måste gå så långt.
– Osv, osv

Pinsamt, men nu är jag på gång.

Vi ses i bussvimlet/Lenita